(also known as Benjamin Constant), born Jean-Joseph Constant (10 June 1845 - 26 May 1902), was a French painter and etcher best known for his Oriental subjects and portraits. Benjamin-Constant was born in Paris. He studied at the Ecole des Beaux-Arts in Paris, where he was a pupil of Alexandre Cabanel. A journey to Morocco in 1872 strongly influenced his early artistic development and lead him to produce Romantic scenes under the spell of Orientalism. Among his noted works in this vein are Last Rebels, Justice in the Harem (both in the Luxembourg Gallery), Les Cherifas, and Moroccan Prisoners (Bordeaux). His large canvas, The Entrance of Mahomet II into Constantinople (Toulouse Museum), received a medal in 1876. After 1880, he changed his manner, devoting himself to mural decorations and to portraits. Prominent examples include the great plafond in the Hôtel de Ville, Paris, entitled Paris Convening the World; his paintings in the New Sorbonne, representing Literature, The Sciences, and the Academy of Paris; and the plafond of the Opera Comique theatre. He was distinguished as a portrait painter, especially in England, where he was a favorite of the aristocracy. His portrait Mons fils Andra (Luxembourg) was awarded a medal of honor at the Salon in 1896. Benjamin-Constant painted Pope Leo XIII, Queen Alexandra of England (1901), Lord John Lumley-Savile, and Henri Blowitz (1902). He was made a member of the Institute in 1893, and was a commander of the Legion of Honor. He visited the United States several times, and painted a number of portraits. The Metropolitan Museum of Art in New York owns a large mural decoration by Benjamin-Constant entitled Justinian in Council.   Related Paintings of Jean-Joseph Benjamin-Constant :. | Palace Guard with Two Leopards | Arabian Nights | Portrait of Madame Helene Vincent | Kaiser Joseph I | Odalisque |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Edward Henry Fahey,RI
1844-1907
Modest Urgell
Modest Urgell (1839-1919) was a Spanish Catalan painter, illustrator, and playwright of comedies. He was educated at the Llotja School, in Barcelona, with Ramon Marte i Alsina and knew Gustave Courbet after a visit to Paris. Though he painted portraits, his prolific body of work is dominated by Neo-romantic landscapes, such as Fields of Loneliness (Campos de Soledad) (1894). He also acted and wrote such works for the theatre as Far from the Eyes, Close to the Heart (Lejos de los Ojos, Cerca del Corazon) (1898). In 1910 he taught at the School of Industrial and Fine Arts in Barcelona. Whilst he was there he worked with Josep Pasce and he taught the young Joan Miro.